De studerande på Alma deltar varje år i ett gemensamt slutprojekt med olika teman. Det har handlat om allt från sexscener till kris, handskrivna brev till ett yngre jag och kreativa processer. Resultatet har presenterats form av texter, tryckta i en bok eller publicerade digitalt. Detta år valde de studerande att spela in scener de själva skrivit med hjälp av professionella skådespelare, för att se vad som uppstår i mötet med någon som tolkar texterna och ger orden liv.

De ville även göra något som är tydligt kopplat till vad de arbetat med under utbildningen och ha ett gemensamt roligt projekt.

 

De delade upp ansvarsuppgifterna; fixade mat, teknik, tog kontakt med skådisar, byggde den digitala sidan. Scenerna spelades in på Polisteatern i Stockholm. Det gemensamma temat röstades fram demokratiskt och de två förslag som fick flest röster var Hemligheter och Döden. I en sista omrösning besegrade döden hemligheterna. Med tanke på det mörker som överskuggade året 2022 känns temat döden självklart. Tolkningen kring temat var fri. Vissa av de studerande deltar endast med texter (som inte följer temat döden, utan handlar om skrivande i ett större perspektiv).

 

På Alma uppmuntras de studerande att självständigt kunna driva projekt och det är fantastiskt att se hur samarbeten uppstår och idéer får liv och genomförs. Olika förhållningssätt och perspektiv får komma fram och vi värnar om var och ens särart. Det lyser igenom även i de olika texterna om döden. I det här projektet gestaltas döden från flera olika perspektiv. Brutalt och skoningslöst, med humor, skräck eller subtilt.

 

Döden är också något som ju angår oss alla. Det enda vi säkert vet är att vi en dag ska dö. Vi vet bara inte när eller hur. Jag tänker på Tranströmer;

 

"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.

 

Jag läser Stephen Levines bok A year to Live. En bok som handlar lika mycket om döden som om livet. Hur skulle man leva sitt liv om man visste att man hade ett år kvar.  Han menar att vi borde ägna mycket mer tid åt att tänka på döden. Minst en gång om dagen. Just för att påminna oss om att leva mer närvarande. Liksom både Sokrates och Dalai Lama pratade om vikten av att tänka på döden och döendet för att uppskatta livet mer.

 

Tack både till mina underbara studerande från Alma som tillsammans genomförde detta projekt och till de fantastiska skådespelare som gav liv åt texterna. Något vi kommer fortsätta arbeta med på Alma i olika former.

 

Ett extra tack till Michael Rendell och Sara Rumar, våra studeranderepresentanter som ansvarat för att ro projektet i hamn. Några av studenterna har valt att publicera texter om skrivande, istället för att spela in scener. Dessa finns längst ner på denna sida. 

​

Sara Broos, utbildningsledare Alma Manusutbildning