Om den dödes älskarinna skriver sin sanning på gravstenen ... 

(B petar i As revben)
A: Sluta, det gör ont.
B: Okej okej förlåt. Jag har tråkigt. Vad tänker du på?
A: Döden. Tre sidor.
B: Åh, lätt.
A: Jaha.
B: Någon dör.
A: Kul.
B: Börja med något litet, som du brukar.
A: Ja, ett hörn någonstans, kanske.
A: Vad tänker du på, med döden?
B: Personligen skulle jag vilja springa rakt in i den, naken. Eller barbacka på en häst.
A: Jag tänker på när din pappa dog-
B: Din pappa-
A: Ja, okej. Och han ville ha en vers från sin favoritpsalm på gravstenen. Men när han dog
valde mamma ett mycket kortare citat från en helt annan text. Hon menade att det var hon
som skulle titta på den där stenen varje gång hon gick till kyrkogården, inte pappa. Dessutom
blev det mycket billigare. Hundra kronor ordet, kostar det, och pappa ville ha en hel vers.
B: Dyrt.
A: Texten på en gravsten, kanske?
B: Vad?
A: Kan det vara något? Vem är gravstenen till för och vad skulle hända om den dödes
älskarinna fick bestämma texten? Tänk om hon skriver något olämpligt och den dödes dotter
får i uppgift att övertala älskarinnan att ändra på texten.
B: Vill hon inte det, då?
A: Nä, det är den centrala konflikten, och sen, genom den, får vi se en älskarinna som håller
hårt i det enda hon har kvar av sin älskade, och en dotter som inte har några verktyg för att
sörja.
B: Jag älskar otippade möten, att slänga ihop människor som inte egentligen ska vara
tillsammans, och se vad de gör.
A: Jag tänker att han som dog var en fantastisk älskare…
B: Det är pinsamt, ibland, att berätta hur man tänker.
B: Ja, men verkar så simpel.
A: Men är du inte det då?
B: (Tänker) Jo, det är kanske så…. Du med, väl?
A: Nja…

​

Läs manus i pdf-format >>