Döden har varit närvarande större delen av mitt liv. Det är något som vi alla drabbas av men förhåller oss till på olika sätt. För mig kommer döden med sorg, jag har lärt mig med åren att hanteringen av sorg inte går att tvinga fram. I min scen om döden har jag gått tillbaka till döden och sorgen i mitt liv nämligen efter att min mamma gick bort något som fortfarande är ett öppet sår för mig och mina syskon. 

 

Min scen är en dans mellan två syskon som inte är i fas med varandra. En gång i tiden var det berättelsen om en ung pojke som inte ville minnas, och hans äldre syster som försökte få honom att öppna upp sig om mammas bortgång. I den här scenen har pojken blivit vuxen och känner sig redo för att prata och minnas, medan hans syster inte längre vill minnas mammans bortgång. Syskonen går de igenom gamla saker, minnen och det blir mer naturligt att prata om de förflutna. Pojken har en agenda och vill prata om mamman, men väntar in det rätta tillfället för att få systern att dela med sig om det hon minns. Men det finns inga rätta tillfällen och det jag vill porträttera med min scen är att vi nästan aldrig är i synk i livet, att det aldrig infinner sig en tid då det känns rätt att prata. Och det är det som gör det extra svårt – när pojken växt upp och vill, orkar systern inte längre öppna upp såret.

​

Läs manus i pdf-format >>