211205 Bild till texten Besök.jpg

Besök

Klockan är 23.45 och jag tänker en många gånger tänkt tanke: Fri och tom och tyst tid.
Det är tryggt och mörkt. En svag liten röst i mig viskar att natten används genom att sova. Min resa ned i fördärvet är dock redan igång. Jag är där igen. Det är också där, svettigt med äckliga grävande ögon fulla av medömkan som sitter där mitt i den oljiga… pälsen (är det verkligen en päls?) knappast. Framförallt svettas det. Svett luktar oro. Det stirrar på mig.
Jag suckar. Jag önskar att det inte hade kommit just i natt. Så hånler jag och fräser:
 
- Stilig och ren som alltid, eller hur.

Äcklet på sängkanten hånler tillbaka.

- Jag är bara en spegelbild av dig.
- Jaså. Ser jag verkligen ut som något som kommit direkt ur avloppet?
- Inte ditt yttre. Men ditt inre.​

Jag blir irriterad över att den oförklarliga, motbjudande varelsen är så förbannat rapp i käften.
Det är svårt att vara rapp tillbaka. Eller. Det är inte svårt. Det är bara så sent.


- Inte ditt yttre. Men ditt inre. Inte ditt yttre. Men ditt inre.

Monsterhelvetet upprepar samma mening om och om igen. Den unkna doften av svett och oro sprider sig i rummet.
Jag börjar tappa tålamodet och kastar en kudde på det och skriker.

 
- KÄFTEN!

Stolen framför mig är tom nu. Gud så skönt. Datorskärmen lyser förväntansfullt mot mig och lampan på byrån ger ifrån sig ett så varmt och inbjudande sken. Jag sneglar på listan i anteckningsboken. Den är fylld till bredden och oroväckande få saker är strukna. En tung känsla sprider sig i kroppen. Kanske bara en kort kort stund ändå? Bara jag sover en stund så orkar jag mer sen…. Bakom byrån hörs ett suckande. Jag hoppar till. Sedan skakar jag mig av det, som om jag inte hört det. En elak röst hörs direkt när jag stängt ögonen.
 
- Visst. Vad bra det är att sova en stund. Men tänk om du inte vaknar? Hur ska det då gå med listan?
Ångestgegget har faktiskt en poäng. Jag sträcker mig efter telefonen och sätter klockan på flera olika tider. Skulle jag somna för djupt kommer klockan att ringa flera gånger. Inte en chans att jag somnar för länge. Snart vaknar jag och är full av kraft och energi. Det kommer att finnas många timmar kvar att arbeta på innan det blir ljust. Jag kommer att bli klar med jobbet. En kort stund därefter vaknar jag av ett motbjudande skratt och ett välbekant viskande:
- God arbetslust, min sköna.
Jag minns min plan och tittar på telefonskärmen. Det är obarmhärtigt ljust ute. Telefonen visar tiden. Jag tittar igen. Sedan går jag ut i köket och tittar på klockan på väggen. Tror inte mina ögon. Klockan visar 07.15.

 

shari_2020.jpg

Shari Sabel Strandmark