​

Linda Santiago November 2021 Utdrag ur min loggbok under min skrivarprocess

för långfilmen Homeless.

 

HOMELESS

 

Min huvudkaraktär Susanne råkar ut för en hel del krispunkter. Jag funderar kring Magic Moments och vilka av dessa krispunkter som blir nyckelscener till filmen. Jag börjar med lite flödesskrivning för att få kontakt med Susannes karaktär.

 

SUSANNE, 64, har blivit lämnad av sin man ULF, 66, och ersatt av en yngre förmåga, modell till

råga på allt. En gång i tiden var Susanne Ulfs vackra modell, som han stolt visade upp för allt och alla på sina viktiga jobbmiddagar  och andra tillställningar. Till en början tyckte hon det var smickrande och hon tillät sig bli bortskämd. Under hennes uppväxt fick hon bara det nödvändigaste och knappt det, så hon njöt av att köpa några extra vinterjackor trots att hon hade en fullt duglig i garderoben. Men efter deras bröllop insåg hon att han bara såg henne som sin trofé och inget annat. Hon fick därför inget stöd i att satsa på sig och sina drömmar och hon vågade aldrig ta sig själv på allvar.

 

Nu står hon här. Bokstavligen utslängd på gatan och alla hennes ekonomiska tillgångar är låsta. Hon har endast några få tusen på sitt personkonto och behöver desperat någonstans att sova för natten.

Alternativ 1 är att fråga ytterligare en vän om husrum, men hon vägrar avslöja sin nya fattiga situation.

​

Alternativ 2 är att boka en natt på ett hotell, men då har hon knappt några pengar kvar och vem vet när hennes livssituation har förändrats?

 

Alternativ 3 skulle vara att sova på gatan, men hur skulle det se ut och det är redan kallt i luften och de sista gulröda löven har precis fallit från träden.

 

Alternativ 4 är det val hon kommer satsa på, en natt på härbärget. Det kommer förmodligen inte bli hennes enda natt, men definitivt hennes första. Härbärget kommer ta hennes oskuld som hemlös och förändra resten av hennes liv?

 

Med dessa tankar kring hennes bakgrund och vad som nyligen har hänt henne tänker jag att filmen skulle kunna börja så här…

 

Susanne sminkar sig på en smutsig allmän toalett. Pälsärmarna gör hennes rörelser osmidiga och svettpärlorna i pannan måste täckas över med matt puder. Sista touchen blir ett rött läppstift. Susanne går ut från toaletten och möts av ett myller av shoppingglada människor på stan. Hon sätter på sig ett par stora svarta solglasögon trots att himlen visar en palett av mörkgråa nyanser.

Det är mörkt trots att klockan bara passerat lunch. Susanne kan knappt bära hela sin packning

som består av ett flertal dyra väskor och påsar, men hon klarar det och lämnar sin gamla värld för

att gå in i den nya.

 

Susanne står med ena foten innanför tröskeln och den andra kvar utanför. En smutsig man i trasiga kläder tränger sig förbi henne och mumlar något ohörbart. Inne vimlar det av “dom”, de hemlösa. Susanne har svårt för doften Härbärget utsöndrar och andas in lite luft från utsidan innan hon tar modet att gå in. Hon rätar på ryggen, tar av sig solglasögonen, men sätter på sig dem lika snabbt. Hon tittar sig omkring. Tar ett fast grepp om alla sina väskor. Kvinnan i receptionen meddelar att de inte tar emot gåvor till härbärget. Gåvorna kan lämnas till Stadsmissionens second hand-butiker under deras öppettider. Susannes röst bär inte. Hon får fram några svaga viskande ord ”Nej, jag är här för ett rum. Finns det…”

Receptionisten hör henne knappt. ”Du kan inte besöka anhöriga här, ni får träffas utanför. Vi har andra regler sedan Covid startade.” Susanne flackar med blicken. En frusen kvinna med en stor påse pantburkar, står bakom henne i kö, hon ler ett tandlöst leende mot Susanne. ”Vad fan gör du här? Slottet ligger åt andra hållet, men du, har du några tjugor att avvara en syster i nöd?

Susanne skyndar ut, men inser lika snabbt att hon måste få tag på ett rum. Hon andas häftigt och tar några nya djupa andetag i friska luften innan hon öppnar dörren igen och går tillbaka in.

Kvinnan som stått bakom henne i kön tar emot ett kvitto och försvinner bort mot rummen.

Susanne går rakt på sak, men hennes röst är fortfarande väldigt svag. ”Jag behöver ett rum.

Nu, för i natt.”

Nu har receptionisten fått tunghäfta. Hon stirrar på Susanne, som står där, vacker som få. Receptionisten ber henne ta av sig solglasögonen. Hon stirrar på Susannes ögon och säger efter ett tag ”Vill du ha ett rum?”. ”Ja” säger Susanne.

”Det är fullt. Pant-Lisa tog det sista.” Susannes stolta hållning kollapsar och receptionisten

hänvisar till en tom fåtölj med blicken. Susanne faller ner med all sin packning kvar i ett hårt grepp.

Hon sitter där och samlar kraft. Sällskapsrummet innanför är livligt och väldigt väldigt främmande. Hon norpar bort några noppor från sin kashmir tröja och puffar till håret som om all hennes värdighet sitter i det yttre.

 

Jag tror detta, omskrivet i manusform, ska få bli början på min film. Jag gillar att tittaren ska få undra lika mycket som de på härbärget, hur det kommer sig att en kvinna från överklassen

hamnar på härbärget. Information kring uppbrottet med hennes make etc kommer komma fram

på annat sätt med andra scener.

 

LEILA, som kommer bli hennes goda vän, ska få finnas med i periferin i den här första scenen på härbärget. Leila är den vän som kommer hjälpa Susanne att göra den stora både inre och yttre förändring hon behöver för att känna sig värdefull.

 

Jag gillar att skriva non stop (i flow) utan att censurera mig själv, även om inget av det kommer med i manus-form senare. Det ger i alla fall något och jag lär känna karaktärerna.

​

Tack för mig,

Linda Santiago.