Linda M .jpg

Magic / Not so magic moments in kris.

Dom spelar in en film i staden där jag bor. Jag kan alla platser för det är min
verklighet de ramar in. Jag kör omvägar genom hela stan med andan i halsen, rädd
att dom ska se mig på cykeln med barnstolen där bak. Vill inte möta dom som blev.
Så kör jag ändå rakt in i en avspärrning. En man är skadad, kanske skjuten.
Jag skäms. Var är min verklighet nu? Jag borde regisserat mina karaktärer bättre.
Nu låter jag dem regissera mig.

If connection doesn't take place then any narrative simply won't work säger John Yorke.
Dramaturgen berättar om en deprimerad faster med amputerade ben. Om want and need.
Att det inte får vara samma för då blir det inget. Inga ben. Jag är livrädd att fastna i formen.
Vet att jag har varit där förut.

Jag ser ett barn som gråter, skriker förtvivlat. Det har lagt sig ner på asfalten och
ropar argt efter sin mamma. Jag ser en kvinnas trötta ryggtavla, hur hon fortsätter att
gå trots barnets skrik. Det kunde lika gärna varit min rygg som går där. Barnet skriker
allt högre. Så vänder sig kvinnan äntligen om och jag ser att hon bär en niqab.
Barnet söker hennes blick.

Jag undrar vad han ser? Kanske har han redan lärt sig läsa av alla nyanser utifrån det där
lilla fönstret ut mot världen.

Jag älskar det som är fult och skaver men orkar samtidigt inte vara i det.
Vet att jag borde ta fler sociala risker Tror du verkligen på det där själv vill jag skrika,
men orkar inte vara min egen mentor. Ser inte träden för skogen. Berättelsen för orden.
Dom där jävla orden hela tiden. Vems är det ens? Dessutom heter det de och inte dom,
bara en sån sak. Jag är en förljugen författare på glid.


Senare på tåget. Det regnar och fönstret har immat igen. Jag torkar av det med handen
och genom hålet som bildas ser jag ut på perrongen. En kvinna sitter på en bänk och
röker. Plötsligt vet jag hur jag ska göra.



 

Linda-Maria Birbeck.jpg

Tillbaka i staden som inte är hemma. Ser människor röra sig fram och tillbaka som i

ett evigt kretslopp. Vill dom ingenstans? Jag går förbi den konstiga butiken på

hörnan. Läkemedel och post står det på skylten. En kvinna med silvrigt hår försvinner

in i butiken och kommer ut med cigg och en man. Hon påminner om mig själv på nåt

vis. Fast minus cigg och man. Anspråkslös liksom. Hon släpar med sig mannen bort

och jag ser dem försvinna bakom hörnet. Vad gör dom där?

Vad drömmer du om då undrar en vän och jag tänker genast på mitt badrum.

Hur trött jag är på sakerna som alltid ramlar ner i badkaret varje gång jag vill duscha.

Men innan jag hinner säga ens något så säger hen att jag borde skriva om det istället.

Folk säger det ofta nu förtiden, att jag borde skriva. Jag undrar alltid varför.

Vet dom inte att jag inte vet nåt om något.

Linda Maria.jpg
Linda - Maria Birbeck