Manusförfattare
300 YH poäng
300 YH poäng
14:e September Tisdag
Klart men blåsigt. 9 - 11 sekundmeter. 10° (Men känns kallare)
Grannarna vabbar och de tunna väggarna får det att kännas som att även jag bor i sjukstugan.
Kontoret är stängt för att det ska målas om. Så jag sitter på ett café och skriver. Det känns poserande.
I ögonvrån märker jag att någon stirrar på mig. Mot bättre vetande tittar jag upp och får ögonkontakt med en man. Direkt slår jag ner blicken men det är försent.
"Vad skriver du på?" Jag låtsas inte höra. Det finns ingen lag som tvingar mig att svara.
"Hej. Vad skriver du" Nu krävs ett svar. Säg inte manus! Säg inte manus!
"En uppsats. Geni!" Det låter torrt, tråkigt och helt normalt.
"I vilket ämne?" Fan! Jag svarar ”Maskinteknik” men när han ställer ytterligare en följdfråga måste jag kapitulera. Jag spiller en kopp kaffe med flit över mina byxor. Ursäktar mig och går. Hemma skriker och gråter barnen hos grannen. Jag lyckas ändå skriva 8 sidor.
16:e September Torsdag
Halvklart till mulet. 11°. (Lokala skurar, ofta där jag råkar befinna mig.)
På kontoret. Jag har blivit felinformerad (eller rättare sagt, inte informerad alls) för det har inte blivit någon ommålning. Det har blivit en målning. En graffiti”konstnär” har fått gå loss på rummets kortsida.
Nu stirrar en barnsligt målad giraff, med en cigg i munnen och stora hängbröst, på mig. Den är ful och vulgär. Jag sätter två post-it lappar över bröstvårtorna. Sedan skriver jag fyra sidor.
29:e Oktober Fredag
Friskt och klart. 7°. (Skönt?)
Huvudvärk och oro. Jag var ute i igår. En öl blev till tre och sen blev det fler. Vi började som ett
stort gäng men allt eftersom kvällen led droppade folk av. Till sist var det bara jag, Y, K och
Stumpen kvar. Stumpen känner jag ytligt och de andra två var nya bekantskaper. Men vi hade kul och jag kände mig i toppform. Allt jag sa var intressant och roligt.
Så gick Y och K ut för att röka medan Stumpen och jag satt kvar inne. Stumpen såg på mig länge utan att säga något. Sedan sträckte han sig över bordet och knäppte mig på näsan. Hårt.
"Vad gör du?!"
"Du gör bort dig. Vi vill inte ha dig här. Gå hem."
Jag spelar upp kvällen för mig själv om och om igen. Ser varje situation i ett nytt ljus. Jag avkodar gester som jag inte fäste någon vikt vid i stunden men som nu framstår som tydliga rop på hjälp.
Jag höll dom gisslan. Utnyttjade deras artighet för att få en publik till mina trista historier och osammanhängande resonemang.
Försöker skriva. Men så fort jag sätter fingrarna till tangentbordet dyker nya bilder upp från gårdagen. Som en serie av örfilar. Skriver noll sidor men tre ursäktande sms. Ingen svarar.
4:e November Måndag
Lätt regn på förmiddagen. Uppehåll på eftermiddagen. 6°.
Två duvor väsnas på fönsterbläcket. Oklart om de bråkar eller parar sig.
12:e November Tisdag
Växlande Molnighet. 0°. (Risk för halka)
Jag cyklar. På håll ser jag en gubbe med sin hund. Hunden sitter på huk och krystar ut en stor hög med avföring på trottoaren. När den är klar med sitt drar mannen lätt i kopplet. Dags att gå vidare.
Det är så otroligt nonchalant. Han ser ju att jag närmar mig på cykeln. Om han nu inte vill plocka upp efter sig så skulle han med lätthet kunna vänta tills jag passerat. Men nu gör han mig till vittne. Vad säger det om mig? Att jag är en sån som aldrig skulle säga ifrån.
Innan jag förstår det själv har jag stannat cykeln. Plocka upp efter dig! Adrenalinet pumpar i ådrorna. Jag är beredd på bråk. Eller i alla fall tjafs. Men så ser jag gubbens ögon. De är rödsprängda och svullna. Detta är människa som gråtit i flera timmar. Han säger något på ett
språk jag inte förstår men jag skäms. Du, det gör inget. Det är så mycket hundbajs här redan,
säger jag. Hoppar upp på cykeln igen och flyr från platsen.
Skriver fyra sidor. Tre dåliga och en riktigt stark.
26:e November Torsdag
Solsken 2°. (Snö i resten av Skåne)
Korrläser första utkastet. Jag vill hälla klor i mina ögon. Det är fruktansvärt.
Idag skriver jag bara tre ord: ”Den Hemliga Huden”. Det blir titeln och den funkar.
Mystisk och lite erotisk. Det är det enda som jag nöjd med i manuset
Kim Sundbeck