​

Rymden är svart. Varken natt eller dag existerar. Långsamt passerar du i en omloppsbana runt jorden i en odefinierbar hastighet. Inga ljud. Ingenting. Nere på jorden pågår allt som vanligt. Där ligger människor begravda under stenar.

Små djur i djupa grottor har ännu inte upptäckts av människan. Någon äter middag framför en TV. Det börjar det regna. En snigel korsar en cykelbana med livet som insats. Den har ingen aning om vad som står på spel. Från rymden känns allt så litet. Men samtidigt unikt.

Att man ens kan kan bo där nere. Att det ens fungerar. Någon sjunger, en annan blir rörd till tårar. Någon kräks i en buske när de försökte ha roligt. Du cirkulerar över planeten och funderar hur du hamnade där av alla platser. På en färgglad boll i ett svart hav. Storleken på frågan får dig att tveka över om du ens vill veta. En kvinna som flytt från ett krig har öppnat en butik i ett nytt land. En rånare kommer in med en pistol av plast. Det vet inte hon. Kvinnan ger rånaren allt hon har.

Det sista hon har.

Egentligen finns det inget att vara rädd för. Men det vet ju inte hon. Hon tänker på händelsen varje dag tills hon en dag blir gammal och dement. Då glömmer hon allt som någonsin betytt någonting för henne. Barn och allt.

Hon verkar märkligt oberörd.

En satellit har brutit sig loss ur sin omloppsbana och kommer för nära jordens atmosfär.

Den brinner upp i ett våldsamt klot

av eld. Någon på jorden ser ett stjärnskott, hon sluter ögonen och önskar att hon inte var allergisk mot pälsdjur. Önskningen kommer inte att slå in. Det funkar inte så med satelliter som brinner. Det kommer fortsätta att klia i ögonen. Men man kan ju alltid försöka.

En man med tatueringar i ansiktet håller krampaktigt i en lyktstolpe för att inte falla omkull. Du undrar hur han mår och

hur han hamnade där. Hans knogar vitnar. Det är nog en lång historia. Kanske handlar den om kärlek? Kanske om svek?

På samma gata har någon annan sin bästa dag i livet. Allting spelar roll nere på jorden. Men inte här, fyra tusen kilometer upp. Här uppe är det stilla. På ett laboratorium sitter en hjärnforskare och tänker. I hennes huvud sitter det en hjärna som forskar på sig själv.

Det finns något obehagligt i det. Du kan inte sätta fingret på varför. Du vänder blicken bort från jorden och ut mot det stora svarta. Men efter en stund ser du att det inte alls är svart. Miljarder små stjärnor ser tillbaka på dig. Ju längre du tittar desto fler visar sig för dig. Varje litet ljus är en potentiell värld. Någonstans där ute kanske någon är på väg tillbaka till sitt barndomshem för att göra upp. Någon står vid ruinerna av sitt förkolnade hem. Brända händer håller i ett fotografi. Någon skäms för sin näsa.

En annan vinner den årliga turneringen på dartklubben, men sover fortfarande oroligt. Någon ser sitt barn ta sitt första andetag, eller sitt sista. Inget av det syns från rymden. Din planet känns plötsligt väldigt långt borta. Rymden är mer ensam än fridfull.

Du känner hur gravitationen får grepp om dig igen. Börjar dra dig neråt. Ner genom atmosfärens alla lager.

I troposfären passerar du molnen. Du börjar känna värmen från jorden. Du ser städer och vägar. Stigar och badsjöar.

När du landar känner du hur dina fötter pressas ner i marken. Kroppen känns tung. Det har nyss regnat.

Du lyfter på foten och hittar en snigel.

Skrapar av skon mot en sten. Du fortsätter framåt, med livet som insats. Du blickar upp mot himlen.

Saknar rymden litegrann. En annan dag.