FRIDA.jpg

Dags att vakna?

De senaste två åren har inget i världen varit sig lik. En pandemi slog till och människor blev

sjuka, dog och fick isolera sig från alla i sin omgivning.

Alla blev i princip inlåsta i sina hem och den enda mänskliga kontakt man fick ha var med de

som bodde i samma hushåll, inga fik, inga after works, knappt inga promenader med sina vänner.

Mänskligheten började leva genom sina skärmar, som om inte vårt skärmberoenden var illa

nog innan pandemin så blev allt fokuserat på den lilla gröna kameran ovanför våra skärmar.

I början var det mest kaos, hur ska något kunna fungera nu, alla trodde det skulle bli

kortvarigt. När månaderna gick började man tappa hoppet och den sociala distanseringen

övergick i normalitet.

Att sitta så mycket själv, visst jag hade min familj med tre barn runt mig hela tiden så för min

del fortsatte hemmalivet lika galet som innan men att inte få träffa vänner, kollegor eller

knappt se en främmande människa får en att vända blicken inåt.

När man inte kan blunda och distrahera sig själv med aktiviteter börjar man så smått förstå att

det enda som kan göra mig glad är att lyssna på mig själv. Hitta de sakerna som får

endorfinerna att sprudla.

Det gick inte längre att leva sina liv genom sociala medier för de som mot förmodan

fortfarande var ute och reste och visade bilder på kritvita stränder eller mat på restaurang,

visste man antingen verkligen var dumma i huvudet eller ljög om allt.

För mig blev det två saker som höll mig ovanför ytan. Löpning och att skriva. Att jag precis

innan pandemin slog ut hade sökt min drömutbildning, Alma Manusutbildning, som jag även

kom in på blev lite av en räddning. Ett ljus hade tänts.

Jag var ett steg närmare något spännande, något nytt. Jag behövde veta att något skulle bli

annorlunda. Det har alltid varit mitt problem, min största drivkraft är även min största

nackdel. Att jag aldrig kan vara nöjd där jag är. Njuta av nuet.

Vad fasen ska man kämpa som en idiot för något, för att när man väl är där, ändå inte vara nöjd?

Jag är nog inte ensam om att tänka så men jag tror på något sätt att det kanske växt inom oss

alla under dessa år av självreflektion. När och hur kan jag bli nöjd med det jag har?

Vad vill jag göra? Vad gör mig glad?

Pandemin har på ett sätt, när alla dörrar stängdes, samtidigt öppnat andra vägar.

Man behöver inte bo i stan, man behöver inte pendla som en idiot till ett kontor varje dag.

Det skapade kanske ännu mer val.

Val jag inte vet om jag är redo att ta?

För många år sedan studerade jag kriskommunikation och en av de första sakerna vi lärde oss

är att det kroppens normalaste sätt att hanterar en fara är något av dessa tre;

Flight, fight or freeze.

Vilken som är bäst beror väl helt på situationen.

Hur denna pandemi påverkat oss, våra barn och alla äldre som suttit själva så länge är svårt

att se ännu. Det lilla jag vet är att min introverta sida vuxit, mingel som förut var trevligt och

kul har nu blivit något man hanterar.

Den insikt jag dock kommit till är att sann lycka, bör starta med något inom mig själv.

FRIDA NY _JPG.webp

Frida Wallman