*

 

Det går en maginfluensa bland hundarna i kvarteret. Veterinären har bekräftat att det inte är det som gäller dig, och jag citerar utlåtandet cirka tjugotolv gånger om dagen. Men östermalmskärringarna kräver sin syndabock och domen har fallit på oss: 

 

Vi är inte längre kvarterets Bonnie & Clyde. Vi är Fladdermuskvinnan & Patient Zero. 

 

*

 

Din magsyra i snön

lyser lika starkt

som adventsljusstakarnas varmgula sken

i kärringarnas fönster.

 

*


Mellan 05:00-06:00 är det säkrast att gå ut för då är det männen som rastar hundarna. Kvinnorna har inte lagt på sig sina ansikten än.  

 

*

 

Det kan handla om någon enstaka månad, eller så har du flera år.

Fortsätt som ni gör men förbered er på det värsta blir vårt hemgångsråd. 

 

Jag nickar, ler och säger tusen tack för allt. 

 

Först hemma inser jag att jag har tackat någon för min livs värsta mardröm. 

 

*

 

En jul spenderades med familjen i Thailand. Vi gjorde oss lustiga över hur den thailändska personalen alltid log och sa tack till allt, även när man bad om en tjänst. 

 

På julaftonsmorgonen gick ryktet om att en rysk småbarnspappa hade drunknat.

Vi frågade i receptionen om detta var sant varpå de sken upp med ett ja.

Han var död när de fann honom, svarade de, med ett stort leende på läpparna

och ett tusen tack på det. 

 

*


Märta Tikkanen skriver i Århundradets Kärlekssaga att i det kinesiska språket skriver man ordet ’kris’ med tecknet för ’fara’ och tecknet för ’möjlighet’.

 

Men jag ser inga möjligheter med ett liv utan dig. Allt jag ser är fara.   

 

*

Jag dränker din päls i tårar
böner till högre makter
löften om att göra allt för dig 
ren jävla panikångest
och genomskinligt snor

 

*

 

För några år sedan läste jag en intervju med en veterinär som beskrev att det mest hjärtskärande med avlivningen inte är själva avlivandet i sig, utan det är när djurägare väljer att inte vara med i rummet. Djuret kan då inte slappna av. I stället letar det oroligt med blicken efter sin ägare, stressad i själen, intill sitt sista andetag. 

 

*

 

Maginfluensan bland hundarna i kvarteret är över. Kärringarna har förstått allvaret

och är snälla nu. Jag kan förlåta folk som felat mig, men aldrig någon som sett snett på dig. De hamnar automatiskt på listan av folk vi korsar gatan för. 

 

Först ut på listan har vi gubben med sin annars mycket fina West Highland White Terrier. För snart fem år sedan kom de fram för att hälsa på oss i parken.

Det var din första vecka i Sverige, och jag förklarade hur du kommit hit efter att du blivit misshandlad och dumpad i en skog på Irland. I stället för att ge oss något med-lidande svar böjde han sig fram mot dig och sa ”jaså, du är en sån som kommit hit för att leva på socialbidrag”. 

 

*

 

Jag avundas människor med självklara platser där deras aska ska spridas. 

 

De har: trygga platser från barndomen, hemliga gläntor och oändliga hav. 

 

Du har: fotändan av min säng, kissplatsen i rondellen och hålen i kyrkomuren där råttorna gömmer sig från ditt (till hälften tandlösa) gap.  

 

*

Genom eld och vatten (och ren jävla panikångest):
utdrag ur en sorgeprocess
 

br.jpeg

Beata Rappe