​

Bollhavet

​

Det var en gång en tant. Och inuti tanten bodde en nittonårig tjej.

​

Den nittonåriga tjejen står, inuti tanten, framför bokhylla Hc.02 dramatik på Stockholms stadsbibliotek och drömmer. Hyllan är fylld med hundratals dammiga gamla pjäser, de flesta skrivna av män (fast det är inget hon reflekterar över än) och tjejen drömmer om att förlora sig i berättelser och om att ha kul.

​

Men när hon slår upp böckerna så förstår hon inte vad hon läser.

​

Tanten drömmer också. Hon drömmer att flickan, eller tjejen, drar ut en bok ur bokhyllan och att samtidigt som hon gör det så öppnar sig hyllan. Tjejen

går in i ett rum bakom hyllan och rummet är fyllt av berättelser som berör henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt. Berättelserna flyter runt i en rymd utan början och slut – där finns till och med historier om tjejer, flickor och tanter! I det här rummet kan flickan blanda och stöka runt som hon vill. Hon leker med parallella skeenden, prismatiska situationer, cirkulära historier, metanivåer, mosaiker av storys, simultanitet, upprepningar, stulna myter, barnsliga sagor – det är som ett bollhav av berättelser som hon kan kasta upp och bolla runt hur hon vill!

​

Kanske tillsammans med någon?

​

Just då inser tjejen att den stora hyllan har slutit sig bakom henne och att hon är ensam i bollhavet. Och tjejen, som varken är flicka eller tjej längre, utan snarare en ung och väldigt vilsen kvinna, hör en dov – och på något vis bekant – stämma som förklarar att det enda sättet för henne att komma ut ur

rummet är att lägga alla bollar, eller berättelser, i en begriplig ordning med början, mitt och slut, så att man förstår vem det handlar om och i vilken ordning saker händer. Hon måste välja en protagonist, helst en man (gärna någon som folk känner till) och han ska sen ta sig igenom alla världar, som nu ska radas upp i en logisk följd av stegrande svårigheter som tvingar fram val som tvingar fram handling. Och det måste finnas en antagonist, en första och en andra vändpunkt och ett klimax, så att när vår hjälte slutligen kommer ut på andra sidan så kommer inte bara han, utan även vi, att förstå vad den här

berättelsen egentligen handlade om, och då kommer en renande känsla av katarsis att frigöra den unga kvinnan från det där barnsliga förvirrade bollhavet och släppa ut henne på ett öppet stilla äkta hav där hon kan segla iväg, ensam och fri mot solnedgången.

​

Den unga kvinnan sätter igång. Duktigt placerar hon berättelserna i en rimlig ordning. Hon sorterar, organiserar, strukturerar, systematiserar, effektiviserar, arkiverar och katalogiserar i ett tempo som snart får alla bollar att flyta ihop och likna varandra.

​

Inuti tanten – som har fått ett konstigt tryck över bröstet – sitter den inte längre så unga kvinnan och tar en rökpaus mellan passen och undrar hur fan hon hamnade där. Tanten tar ett djupt andetag, sluter ögonen och drömmer. Hon drömmer att ciggen i flickans, eller tjejens, eller snart-en-tant-kvinnans hand, förvandlas till en penna, eller kanske snarare ett tangentbord, och att hon reser sig upp och skiter i de nu rätt så urblekta och trasiga gamla bollarna och skriver sig ut ur hela den här historien själv.

​

Och den inte alls längre unga kvinnan, som nog faktiskt har blivit en tant nu, fattar pennan, eller tangenterna, och börjar skriva.

​

Hon skriver en början, sen skriver hon en mitt, och sen skriver hon ett slut.

​

Och hon har faktiskt ganska kul.