​

Det är vid avgrunden vi förändras.

​

Det är mörkt i teatersalongen. Sorlet har tystnat och föreställningen skall alldeles strax börja.

Ridån går upp och scenljusen tänds.

Skådespelarna är på väg att äntra scenen, men samtidigt bryter en eld ut i logerna.

En clown rusar ut på scen i ett försök att varna publiken ”det brinner, ta er härifrån” ropar han.

Men människorna bara skrattar och applåderar.

Förtvivlat försöker han igen ”det brinner sa jag, ta er härifrån”. Den här gången skrattar

människorna ännu högre och applåderar ännu starkare.

Kanske är det såhär världen kommer att gå under, skrev den danska filosofen Soren Kirkegaard-

till en allmän applåd från oss människor som bara trodde att allt var ett enda stort skämt.

Jag har många gånger i mitt liv anat fara men struntat i den, jag har känt doften av en

flammande eldsvåda eller struntat i mina vänners goda råd och ignorant fortsatt att rusa

mot avgrunden. Det är först när jag själv stått där och sett den gapa under mina fötter

som jag har omvärderat. När det bara har funnits två allternativ kvar. Dö eller göra annorlunda.

En gammal man sade till mig en gång, Det är vid avgrunden vi förändras.

​

Den första gången jag verkligen förstod vad den där meningen betydde var när jag läste den här

berättelsen. För det är inte doften av rök eller budbärarens rop som förändrar oss, det är den faktiska

upplevelsen att stå inför avgrunden som gör det. Avgrunden är en kris- och ordet, från grekiskans KRISIS,

betyder att gå till roten- att skilja. 

För hur smärtsam en kris än känns är det precis det den gör- den skalar av alla onödiga

lager av konformitet, falskhet och skådespel och visar roten- det som egentligen finns

inuti oss- det goda liksom det onda.

Det är krisen som förvandlar, och det är därför den är central i allt berättande men likväl- i skapandet.

Det största hotet mot kreativitet är inte krisen utan rädslan FÖR krisen.

Det är den som skapar skrivkramp, prestationsångest och självömkan.

Det är sannerligen min erfarenhet.

​

När jag sitter framför den tomma sidan vars enda intention tycks vara att göra mitt liv till ett helvete,

när jag väger varenda ord på våg, vrider på varenda scenario och undrar om det jag vill skriva egentligen

är bra eller vad andra kommer tycka om det- då har jag blivit fängslad av rädslan. 

Rädslan att min dröm att skriva inte är förankrad i verkligheten, att jag kommer  slösa år av mitt liv på

något som aldrig kommer att bli av. Rädslan att bli avvisad, bortvald, dömd och kritiserad.

​

Den Amerikanska psykologen Rollo May skrev “It is an ironic habit of human beings to run

faster when they have lost their way.” Min djupaste erfarenhet rimmar med den här

meningen. Rädslan har paralyserat mig, försatt mig i ett tillstånd av passivitet eller flykt

och aldrig tillåtit mig att komma till roten, det som KRISEN syftar till.

Det är därför skapandet liksom livet, kräver mod.

Mod att stanna kvar. Att ställa frågor till alla nedvärderande tillika grandiosa påståenden

om min förmåga som gastar som besatta demoner i huvudet. För tänk om svaret kan

hjälpa mig? Tänk om jag inser att min rädsla är sprungen ur min oförmåga, att jag ännu

inte lever upp till mina egna förväntningar? Tänk min rädsla för att bli avvisad handlar om

att jag ännu inte förstått min egen vision och längtan?

Tänk om det som ligger under rädslan inte vill förgöra mig, utan rädda mig.

Den österrikiska Psykiatrikern Viktor Frankl skrev om den moderna människans förvirrade

inställning till självförverkligandet, om målet med det jag gör är att vinna något utanför

mig själv kommer jag vara fånge i en ond cirkel av ha-begär. Vad jag än får, vad jag än

åstadkommer, kommer det aldrig vara tillräckligt. Jag kommer alltid vilja ha mer.

Jag kommer aldrig bli nöjd.

​

Men om jag kan vila i processen, om jag kan låta den vara självförverkligandet- om jag

investerar allt jag är och har i det jag skapar, all min kärlek, all min kompetens, all min

rädsla - Då ger den mening nog att upprätthålla mig, och det som kommer utifrån- det är en bonus.

Det är en konsekvens av min process, inte mitt varför.

Jag förälskade mig i konsten för att den speglar den variationsrikedom som existerar i

världen och väcker en nyfikenhet och förundran inför variationerna.

Poeten och författaren Allen Ginsberg skrev ”To gain your own voice forget about having it heard”.

Variationsrikedomen är sprungen ur den enskilda människan, ur en stark röst som

oförlåtligt berättar om det den ser. Det är inte en röst som är rädd för rädslan. Det är inte

en röst som ber om ursäkt för sin egen existens eller som tror att världen cirkulerar kring

den. Den är en röst av många, men den säger något om alla.

Så om jag kan lära mig att acceptera rädslan. Att lyssna på den.

Att stå kvar när den gör som ondast, det är då jag kan skapa, och det är

då jag kommer inse: Det är vid avgrunden vi förändras, och det är därför jag behöver den.