Manusförfattare
300 YH poäng
300 YH poäng
Studerande Alma 2022 / 2023
ELAF ALI
Jag heter Elaf Ali och min bakgrund är inom journalistiken. Jag har arbetat på Expressen, SVT, Sveriges Radio och just nu skriver jag på Kultursidorna på Svenska Dagbladet. Jag har också arbetat som redaktör på humor- och underhållningsprogrammet IFS, Invandrare för Svenskar, som nominerades till en kristall som Årets Underhållningsprogram 2023.
Just nu skriver jag på min andra bok som ska släppas våren 2024, temat är identitet. Jag debuterade som författare år 2021 med självbiografiska ”Vem har sagt något om kärlek?”, den har tilldelats flera priser och utmärkelser och röstades bland annat fram till Årets Bok i Adlibrispriset 2021. Boken bygger på min uppväxt och frigörelse från hedersförtryck. Den utspelar sig över tre decennier och mitt mål är att göra både en långfilm och tv-serie av den. Boken har börjat få uppmärksamhet i utlandet och har för tillfället sålts till Finland och Serbien.
.
Foto Hugo Thambert
TINA KINDBLOM
Jag har arbetat i film- och Tv-branschen i mer än tjugo år, till största delen som redaktör, producent och utvecklare.
Mitt fokus är att skapa pitcher och storyvisualiseringar för dramaserier, filmer, dokumentärer och andra Tv-produktioner.
Det första jag minns att jag älskade att göra som liten var att läsa.
Jag lärde mig läsa redan som treåring. Jag älskade även att rita och dessa två kärlekar har följt mig genom livet.
Ord och bild. Min bakgrund är brokig och jag har levt många olika liv och haft olika karriärer. Försörjt mig som eldslukare i Madrid och spelat avantgardistisk dansteater i Kreuzberg, Berlin när muren föll. Jag har skrivit två böcker, en om kognitiv barnuppfostran och en om gruvdrift och järnmalmshantering i Västmanlands län.
Jag har också arbetat som copywriter, skrivit radioreklam, julkalender för radio och arbetat som lektör på ett bokförlag. Jag har designat skivomslag, bokomslag och gjort grafisk design på ett flertal böcker.
Det där med åldern...
Man kanske kan tycka att 55 år är för gammalt för att fortbilda sig men jag anser att det är precis tvärtom! Nu är exakt den rätta tiden för mig. Åldern har aldrig definierat mig och jag har aldrig någonsin känt mig
som min ålder. Jag var lillgammal som barn, brådmogen som tonåring
och rätt barnslig och ostyrig som medelålders. Jag umgås lika gärna
med yngre som med äldre, har vänner i alla åldrar. Det berikar snarare
än begränsar mig. Det känns som att jag har med mig alla mina tidigare åldrar inom mig och rör mig fritt mellan de. En rikedom, enligt mig att tillgå.
Jag föddes 1985 på ett BB i Stockholm. Min (tyvärr döda) bosniska pappa och min (högst levande) serbiska mamma älskade livet och kanske väcktes intresset för människor och berättandet just genom dem. På något vis målade de upp väldigt tydliga bilder om ditten och datten och att vara ensambarn var nog grädde på moset för fantasins eviga flöde. Jag har på ett eller annat sätt arbetat med film hela mitt vuxna liv. En stor succé och kanske språngbrädan in i något annat blev kortfilmen JUCK som visats på festivaler runtom i världen (de senaste fyra åren) och som bla vunnit pris på Berlinale. Under våren 2022 har jag filmat en dokumentär i den fantastiska delstaten New Mexico, USA. Arbetstiteln är “Silver City, efter staden den utspelar sig i. Om allt går som det ska kommer den ha premiär 2023 och då debuterar jag som regissör! Alma är en drömutbildning och jag ser otroligt mycket fram emot att få utvecklas både som människa och manusförfattare under tiden jag går där.
+46736836567
Instagram: deasaracevic
TARA MAHMOUDI ZADEH
Född och uppvuxen i Göteborg. Har en konstnärlig kandidatexamen i Litterär Gestaltning från HDK-Valand.
Under utbildningstiden förstod jag att mina ord inte varit menade att stanna på pappret utan kräver att förkroppsligas och manifesteras.
Mitt senaste manus hade premiär på Göteborgs Filmfestival 2022.
Väljer jag själv skriver jag gärna i relation till vår närhistoria där jag förskjuter blicken, lyfter fram andra sidor av skeendet för att utforska minnet och den allmänna historieskrivningen. Jag skriver gärna drama med inslag av komedi.
Foto William De Young
JONATHAN NIKOLAJ HEINIUS
Jag kom till filmen via författardrömmar, sound design, teori om elektronisk dansmusik och Dogme95. Hamnade på STDHs dokumentärfilmslinje och gjorde hybridfilm. Har de senaste åren utvecklat en dokumentär metod, med ett fiktivt format. En slags adaptionsmetod i samtal med verkligheten. Just nu försöker jag göra spelfilm. Har börjat intressera mig för genrefilm, som jag i auteuranda försöker hitta en egen take på. Fick förmånen att utveckla min första långfilm via Moving Swedens debutantstöd "Wildcard". Det är en stoner-komedi som heter "Köttstålars". Den har lyckats sticka hål på min sentimentalitet med lite humor. : ) Är förutom långfilmsformatet intresserad av vad som håller på att hända med Netflix seriernas subkategori "weird". Såg precis "Brand new cherry flavour" och "On becoming a god in central florida" och kände wow. Spelade även klart "Last of us 2" med en viss förundran över hur långt spelberättandet tagit sig. Nyfiken på att skriva i writers room, narrative design för spel, som avsnittsförfattare och för andra regissörer. Hoppas även på en långfilmsdebut innan jag blir 40.
Foto Sofie Sjöö
KLARA SÖDERSTRAND
Jag lämnade mitt hem, den magiska ön Gotland, för att påbörja mitt yrkesliv inom rörlig bild 2009. Min resa startade faktiskt framför kameran och öppnade mina ögon för regi & manus samtidigt som jag studerade skådespel på The Acting Corps i Los Angeles 2012. Jag klev bakom kameran för första gången 2015 efter att ha påbörjat filmproduktion på Noroff Fagskola i Oslo. Jag lämnade skolan som ”Året student” 2017 och med en nomination för min kortfilm ”Du kan beholde Zhang Li” på kortfilmfestivalen i Grimstad. Efter examen frilansande jag på olika film, TV och reklam produktioner, i diverse roller för att häva min kompetens som filmskapare. I början på 2020 bestämde jag att det var dags för mig att igen fokusera på att skriva & producera egna projekt och under 2021 skrev jag kortfilmsmanuset ”Jag skall måla hela världen lilla mamma” som kommer filmas under 2022. De senaste åren har handlat om den praktiska biten om vad det innebär att skapa film/TV och hitta min plats i den världen- nu vill jag dyka djupt ner i skrivandet och en plats på Alma Lövs manusutbildning kommer att komplettera med den kunskap jag saknar och förstärka det jag redan har inom mig. Jag hoppas även att denna tid hos Alma löv kommer bistå med att driva min karriär vidare till nästa nivå och mot längre projekt. Att skriva har alltid varit en stor del av mig, paradoxerna i livet, komplexiteten i människor och hur samma sak kan betyda så otroligt mycket och olika för alla är bland det vackraste med livet och att få fånga det i manus är poesi för mig. Jag ser otroligt mycket fram emot att fördjupa mig i denna konstform och få inspireras av alla jag kommer möta under min tid på Alma Löv.
Foto Oskar Pedersen
CHRISTOPHER LEFFLER FRIMAN
Göteborgare i Stockholmsexil. Född 1984. Har sysslat med journalistiskt berättande i femton år som reporter och chefredaktör på magasinet Filter. För några år sedan blev jag kontaktad av ett produktionsbolag som bad mig och en kollega att omvandla ett gammalt reportage till en tv-serie. Manuset filmades aldrig, men arbetet väckte någonting inom mig. Att skriva drama innebar ett kreativt rus jag aldrig tidigare upplevt. Det var också ofattbart svårt, och byggde på andra regler och tankesätt än journalistiken. Jag blev besatt av att lära mig mer och på min lediga tid har jag det senaste året tjatat mig in som researcher och redaktör för ett antal tv-projekt. På Alma hoppas jag få de verktyg, den tid och det stöd som krävs för att lära mig skriva manus – och någon gång bli riktigt bra på det.
0737045720
BAHAR PARS
Jag har arbetat som skådespelare sedan jag var 23 år, det fanns inget annat när jag hittade den kraften. Det var på liv och död. Jag älskar skådespeleri men några år in i yrket kunde jag känna att jag ville uttrycka mig mer i min kreativitet och utforska min röst.
Jag har en trilogikortfilm som jag skapade under åren parallellt med skådisjobben. De har flugit runt världen och nu finns som material i svenska skolor. Det känns naturligt att ta steget vidare mot långfilm och
dramaserier. Jag är bekväm med att ta olika roller, som både som regissör och författare antingen i writersroom eller få uppdrag, kan även vara bara idéskapare och låta någon annan skriva. Jag tror både min bakgrund som förstagenerationsinvandrare och åren som skådis på film och teater har gett mig möjlighet att kunna vara bred. Jag gillar både komedi och starkt drama. För berättandet och arbetsrelationerna är i centrum för mig alltid.
Foto Mattias Lindbäck
UTKAN Büyükada
Född 1977 i Turkiet. Flyttade till Sverige när jag var 12.
Jag har arbetat semi-professionellt som klippare i många år och har
klippt allt från musikvideor till dokumentärer. Jag har magisterexamen i filmvetenskap från Linnéuniversitetet. Intresset för manus har alltid funnits men intensifierades under min tid som klippare. När jag satt framför datorn och klippte ihop andras filmer ökade viljan att bygga egna berättelser från grunden. Det är många teman som intresserar mig men mest av allt är det klass, vetenskap, våld, byråkrati, utanförskap,
ensamhet och korruption som tankarna kretsar kring.
Tillvarons mörka och obehagliga sida lockar mest men alltid med
målet att underhålla. Därför strävar jag efter att sätta teman i genrer, framför allt sci-fi och deckare. Det är mystiken och fantasin som lockar.
Samtidigt erbjuder dessa två genrer stora möjligheter till djupare undersökning av samhällsfrågor och kontroversiella ämnen utan att predika.
Humor är alltid viktigt för mig. Hur mörka och allvarliga mina berättelser än blir vill jag ta fram livets komplexitet och ironi. De karaktärer jag dras till är de som inte är självklara hjältar. De är antihjältar, arbetare eller förlorare. Det är inte den ensamma hjälten som intresserar mig utan de som finns bakom ridån, de som gör det hårda arbetet, de som lyfter upp och skapar hjälten. Gruppen är intressantare än individen.
I mina berättelser gillar jag att ställa frågan ”tänk om” och undersöka frågan till dess logiska slutsats, vart den än leder.
SOfie munch Dencik
Född 1984. Dansk. Bor i Köpenhamn. Jag är utbildad manusförfattare från UCLA School of Theatre, Film & Television 2021 och Alma Manusutbildning 2022/2023.
Jag använder personliga erfarenheter och iakttagelser som inspiration för mina berättelser, och filmarbetet är för mig en lång undersökning av människans natur. Jag tycker att det är intressant hur människor omedvetet fastnar i olika mönster. Hur kön, ideal och relationer formar oss. Jag älskar berättelser om självrannsakan - när en insikt väcks för en person, vilket gör att hen kan ta sig ur ett inlärt mönster. Och de psykologiska spänningarna det orsakar när människor förändras eller stagnerar. Ensamhet, tvivel och existentiella splittring är känslor jag ofta kretsar kring i mina berättelser.
Jag har en Master i juridik från Köpenhamns Universitet 2011 och arbetade som jurist fram till 2020, först vid domstolarna och senast på Kulturdepartementet. Genom mitt tidigare juridiska arbete har jag utvecklat ett intresse för ämnen av mer socialpsykologisk karaktär. Jag tycker att det är jättebra när komplexa samhällsfrågor kan förtätas i filmmanuset och göras mänskliga genom filmmediet, så att det bidrar till att utmana och nyansera våra attityder och värderingar. Jag kan också använda min juridiska erfarenhet i mina berättelser. Jag håller just nu på att utveckla en tv-serie, som utseplar sig i en Rättshjälp, för ett danskt produktionsbolag.
Efter att ha deltagit i writers room och utvecklingen av en gemensam tv-serie har jag erfarit att jag gillar kreativa samarbeten, där vi tillsammans kan utveckla och lyfta ett projekt på ett fritt och ärligt sätt.
AGNES- LO ÅKERLIND
Jag växte upp i ett kollektiv i Norrland med meditationsmantran i stället för TV. När vi sen flyttade till ett enfamilj-hushåll i Småland var vi sist i Sverige att få TV4. Jag såg aldrig MTV raps. Linus på linjen är min populärkulturella bakgrund.
Trots eller tack vare detta har jag sedan jag gick på mellanstadiet varit fast besluten att på olika sätt berätta historier. Jag började min karriär på P3 och har efter det regisserat ett antal dokumentära tv-serier. Nu vill jag lära mig skriva manus för fiktion.
Foto Cengiz Bozkaya
CLARA MANNHEIMER
Hej!
Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Alltid blek, lite på grund av det röda pigmentet men främst för att jag jämt satt inomhus med näsan i en bok. Har läst och skrivit hela mitt liv, gick Journalisthögskolan i Stockholm och därefter blev det en blandning av journalistik bla chefredaktör på Nöjesguiden och programledare för samhällsprogrammet Elbyl på SVT. Efter en magister i Humanitärt bistånd (Network on Humanitarian Assistance) i början av 2000-talet bodde och arbetade jag utomlands, i Guatemala och sedan drygt tre år i Sarajevo då jag fick mina två barn. Men jag saknade berättandet och återvände till SVT.
Även om jag arbetat framförallt som chef i olika funktioner har mitt fokus alltid legat där, i att utveckla berättelser om människors liv oavsett om det varit i klipprummet, i manus eller som dramaturg. Under de senaste tolv åren har jag så ofta det gått arbetat tillsamman med Agnes-Lo Åkerlind och vi har skapat en rad serier tillsammans bla Jills Veranda, Rebecca & Fiona och Flocken. Just nu arbetar vi på ett par dramaprojekt. Det som fascinerar mig i berättelser om människors liv, både i verkligheten och i fiktion, är vändpunkterna. Hur det som tidigare var en normalitet plötsligt förvandlas till en omöjlighet. Vad som leder dit. Strategierna för att undvika dessa smärtpunkter. Och känslorna som detta inre eller yttre kaos väcker. Relationer. Värderingar. Längtan. Och hur vi sitter fast i våra rädslor och nedärvda anknytningsmönster ända till den dag då allting vänder
Foto Caroline Tibell
THOMAS JACKSON
Jag har en bakgrund inom musik och konst, men kom 2011 in på kulturprogrammet Kobra vilket blev en fantastisk skola i visuellt berättande för mig. Det ledde också till att jag började göra dokumentärfilm, vilket är det jag primärt sysslat med de senaste tio åren.
Min metod i mina tidiga filmer var att hitta ett tema i samtiden som skavde i mig, och sedan försöka hitta en berättelse där jag kunde vrida och
vända på det temat från så många vinklar som möjligt.
Det gav upphov till filmer som Foodies - The Culinary Jetset, i vilken jag ville skildra globala klassklyftor och tyckte det var finurligt att gestalta
det genom några av världens då största matbloggare - miljardärer som kunde ta privatjet till ett annat land för att äta sin favoritpaella till lunch för
att sedan flyga hem igen. Genom att använda något som mat, som vi alla har en så direkt relation till, kunde vi visa både det absurt komiska och
det sjuka i de extrema klyftorna.
Jag gjorde en annan film som heter Kartellen - Lys upp skuggorna, där jag ville berätta om den våldskultur som då höll på att växa fram i vissa
svenska förorter och som nu spunnit utom all kontroll. Och jag gjorde det genom att berätta om ett väldigt dysfunktionellt kompisgäng, som råkade
vara Sveriges första och största gangsterrap-grupp.
Men i mina tre senaste filmer Sök och du skall finna, Den inre skogen och Historjá - Stygn för Sápmi har jag vridit och vänt på en tematik
som jag tror att det kommer bli min livsuppgift att försöka gestalta på film.
Det har att göra med förhållandet mellan den fysiska konkreta yttervärlden och våra inre världar, de världar vi har inne i våra huvuden.
För jag tror att många av vår tids stora frågor har att göra med konflikter som utspelar sig på det inre planet - i världsbilder, trosföreställningar och
uppfattningar om saker - men som sedan tar sig uttryck i vår yttervärld.
Historjá - Stygn för Sápmi t ex, handlar om konstnären Britta Marakatt-Labba och hennes familj som är traditionella samiska renskötare, och
skildrar hur oerhört hårt klimatförändringarna drabbar den samiska kulturen idag. Det som lockade mig här var att det i Sápmi så tydligt är två
oförenliga världsbilder som drabbar samman:
Den västerländska, som ser på naturen som bara en resurs vi ska exploatera så mycket som möjligt för egen vinning.
Och den samiska, där naturen är alltigenom vid liv och av existentiell och metafysisk betydelse, och av vilken människan också är en integrerad del.
Det är en konflikt på det inre planet som spelar ut på det yttre planet.
Nu står jag vid en punkt där jag är övertygad om att jag kan ta mina tankar om de här temana längre, och få större genomslag för dem, genom att skapa fantastiska dramaproduktioner. Det är vad jag kommer lägga all min energi på framåt.
Foto Andreas Godwin
LINDA HAMBÄCK
Linda Hambäck, född 1974, verksam i Stockholm. Utbildad på Dramatiska Institutets tv-producents utbildning och har därefter arbetat främst som regissör och producent. Grundade produktionsbolaget LEE Film 2011 och har senast regisserat och producerat de två animerade långfilmerna, Gordon & Paddy (2017) och Apstjärnan (2020). Ser fram emot att få skriva på heltid och utveckla berättelser genom att tålmodigt stöta och blöta text med andra, men framförallt att lära sig att hålla ut och skriva klart.
ERIK GUSTAV LUNDIN
Född i Hudiksvall 1979, och har sedan 2002 jobbat med film och teater på olika plan. Främst som skådespelare och regissör, och på senare år som rollsättare. Jag är omåttligt intresserad av psykologi, och där i finns motorn i mitt skrivande. Utforskar och undersöker ständigt hur vi människor beter oss och fungerar. Framför allt gräver jag i frågor som: Vad är kärnan i vår moral, och när är vi beredda att tumma på den? Varför förändras vår kompass när omgivningen förändras? Hur ärliga kan vi ens vara mot oss själva, och vad händer om vi är helt ärliga mot andra? Hur hårt bör våra instinkter tyglas, och vad händer med samhället när instinkterna får styra? Jag älskar mysterium och roas av karaktärer som upptäcker nya sidor hos sig själva. När jag får välja genre skriver jag spänning och/eller humor för där trivs jag som fisken. För övrigt anser jag att bra film är livsviktigt. Ett bra drama ger oss sammanhang, perspektiv, förståelse och utveckling. En riktigt stark filmupplevelse kan till och med forma vår identitet. Därmed är jag som författare lika mycket narr som terapeut.
JEAN- LUC MWEPI
Född 1996. Jag har sen tidig ålder åkt skateboard och cyklat bmx. I tonåren började jag filma mina vänner och i samband med det fann jag min kärlek till film. Sedan dess har konsten att väcka känslor med bilder varit min största passion. När jag föddes var mina föräldrar var nyligen anlända i Sverige. Så min uppväxt är präglad av kulturkockar och mellanförskap. Känslor som jag idag brinner för att skildra. 2019 skrev, regisserade och klippte jag min första kortfilm, "Utan Er". 2020 nominerades "Utan Er" till startsladden på Göteborg Film Festival.
Therese Richert
Född 1996, uppvuxen i Sverige, Spanien, Norge och Kenya, med en bas på Österlen. Utbildad regissör vid Den Norske Filmskolen, avgångsår 2022. Intresserar mig för historier som ligger i ytterkanterna, i den inte så vardagliga vardagen. I extremerna, och i allt som ger i alla fall en liten känsla av galenskap och poesi är lite samma sak.
Kommer från en stor familj som bor utspritt på klotet, och har vuxit upp med influenser från olika länder. Skriver och regisserar på flera språk, något jag vill utveckla vidare och jobba mer med.
Alfred hedBratT
Alfred Harald Hedbratt, född 1996. Mitt intresse för dramatik och berättelsen började med teater på gymnasiet och sedan en utbildning i skådespeleri på Wendelsbergs skolscen. Tre år efter avslutat utbildning hade inriktningen förändrats från teater till film. Men då låg själva skapandet i centrum och jag började på en kandidatutbildning i filmregi på Filmhögskolan/HDK-Valand Film på Göteborgs Universitet. Under utbildningen insåg jag vikten av grunden/manuset för fiktionsfilmer. Något jag vill få ytterligare djupdykning i, just skapandet av berättelsen och de fiktionella situationerna. Jag ser berättelsen och narrativet som något jag använder mig av för att djupdyka i olika filosofiska tankar och dilemman. Det är ett sätt att komma i en kommunikation med med sig själv. Det blir mer begripligt för mig vem man är som människa i dagens samhälle, vem
man har blivit, och vad som för oss framåt. Jag brukar se berättelsen som ett verktyg för att förmedla funderingar. Jag känner starkt att jag inte har mycket att berätta om men mycket att fråga om.