Aldrig har tankarna på döden varit så nära som när jag fött mitt första barn

När jag födde mitt första barn kom en avlägsen släkting plötsligt på besök. Som den nyblivna
mammaprimadonna jag var satt jag i soffan med min bebis och tronade, omgiven av snabbt
vissnande blombuketter, uppassad med saftglas från barnets far och mjölken sprutades ur
brösten. Släktingen var rörd till tårar över livets storhet. Hon sa att detta var det största.
Födelsen av ett nytt liv. Och så döden, la hon till. Och aldrig har väl tankarna på döden
kommit mig närmare än just då, under graviditeten och den första tiden med barnet. På
nätterna låg jag sömnlös och sniffade efter röklukt, planerade flyktvägar ut genom fönstret
med barnet knuten runt kroppen, såg framför mig hur jag dök ner i iskallt vatten efter
barnvagnen som rullat i, hur jag stoppade all trafik på Essingeleden.
 

När jag skrev min scen utifrån temat döden kom minnet av den här tiden tillbaka. I min scen
vill jag föra samman den intensiva känslan av att komma nära livets storhet som en
graviditet och födelsen av ett barn kan uppbåda men ge den en spegling av dess motsats. För
att uppleva död är också att komma nära livet. Vid ett köksbord krockar två personers
längtan efter att få sin tillrättalagda vardag omskakad. Längtan efter det största i livet.
Födelse och död.

​

Läs manus i pdf-format >>