Döden. Spektakulär och alldaglig. Långsam, våldsam. Oundviklig och det allra mest allmänmänskliga, och därmed spännande att skriva om. Motsatsen till födelsen? Knappast. Snarare dess slutsats. Eller dess fortsättning. Fullbordandet. Vi är alla födda, men ingen av oss är död.

 

Döden är den ultimata rättvisan. Livet kanske mest en kort parentes i en oändlig brödtext. En död är ett ögonblick då allt vi känner till tar slut. Men det kan också vara ett längre skeende då kroppen stänger ner funktion för funktion. Där har jag placerat min scen. I en familj där en pappa långsamt brinner ner, medan mamma och dotter försöker hantera hans förestående bortgång, försvagningen av någon som varit stark och redig. Som lagat bilen, och gjort världens godaste äggröra. Som ibland blev så arg att världen stannade upp. Andra gånger barnsligt glad över en liten sak som en domherre i en fågelholk. Som gick till jobbet på morgonen och kom hem på eftermiddagen. Som hjälpte till med läxor och hällde upp flingor. Nu står rullatorn vid sängen, och kisset går genom en kateter. Talet finns knappt kvar. Kinderna är ständigt

insjunkna.

 

Situationen är vardaglig. Dottern sitter med sina arbetskollegor och lunchar på en stökig restaurang. Hon får ett samtal av mamman, och förstår direkt vad det innebär i form av subtilt skuldbeläggande och ofiltrerad oro, deras såriga relation blottas i pappans frånvaro. Bådas oförmåga att se och värna om den andras smärta. Kvinnan svarar, driven av plikt mer än något annat. Pappa har åkt in igen. Den här gången vet jag inte om han kommer tillbaka.

​

Läs manus i pdf-format >>