Mitt skrivande är oftast, som många andras, väldigt intuitivt. Det kan börja med att jag får upp en
bild. Kanske att ett kompisgäng äter middag och något skandalöst händer på en offentlig plats, en
unik karaktär eller kanske att ett stycke musik inspirerar en hel berättelse. Ibland är det ett utav
dem, eller alla komponenter tillsammans som blir grunden till ett första utkast.
Det som kommer upp får mig att undra vad resten av berättelsen är. Vilka är karaktärerna? Vad är
skandalen? Efter att jag funderat lite och kanske skrivit ut idén eller vad som än kom upp, så bygger jag vidare på det. Försöker att skriva ut berättelsen från början till slut eller några scener för att få en känsla av ton och genre. När jag först skriver ut en scen tänker jag inte så mycket på om det måste innehålla någon konflikt eller nåt specifikt drama, utan jag försöker mest att fokusera på vad jag vill säga med scenen. Hur kan den ge läsaren/publiken ny information och framförallt viktig information som kanske förebådar det som komma skall i berättelsen?
 

Det här skriver Zara Waldebäck och Craig Batty om i boken, Writing for the Screen: Creative and
Critical Approaches (2019):
The first thing to bear in mind is that a good scene has no ideal length, structure or tone. It does not necessarily have to have conflict, rising action, strong dialogue or thematic subtext, though these elements generally help. Instead, a good scene is a scene that knows its purpose and serves it in the most appropriate and engaging way. This means the writer (as well as producer, script editor and director) has to first understand (and agree) the purpose of a particular scene. Much scene work tends to be intuitive, but it is very useful - not only for writers but also those working in the development of the script - to analyze and approach scenes with a committed level of writing craft. (p.49)
 

Den scenövning jag finner mest effektiv är att gå bortom scenerna som jag kanske har skrivit ut i
treatment och istället välja att skriva en scen mellan huvudkaraktären och en annan karaktär som jag kanske anser inte är lika viktig. En scen där jag inte alls vet vad som kommer att hända. De gånger jag har gjort en sådan övning har jag insett mycket om min huvudkaraktär som jag kanske inte skulle ha gjort om jag inte hade utforskat hens dynamik med någon annan än de mer centrala karaktärerna. Det har varit ett mer kreativt och spännande sätt att bygga min berättelse, när jag inte har haft grepp om vad det faktiskt är jag vill få fram.