Sápmi i mitt hjärta. Under min uppväxt fick jag höra många historier. Samiska kulturen är en berättarkultur, de muntliga berättelserna och jojken var sättet att föra vidare kunskap på.
Personligen som en modern same, uppfattar jag mig själv som en lite introvert person, att jag inte har det där naturliga verbala sättet att berätta som mina äldre släktingar haft.
Min mamma och hennes systrar var som ett flöde av ljud, deras höga röster var som ett
omslutande täcke. De pratade samiska med varandra och jag förstod inte vad de sa, för när de vände sig mot oss barn så pratade de svenska.

 

Staten har gjort ett bra jobb med att försvenska dem och få dem att skämmas för sin kultur.
Men en sak kunde de inte ta ifrån oss: berättelserna. En del handlar om magiska skogsväsen
som de påstod sig sett och upplevt lika verkliga som att du och jag sitter här, det var helt
omöjligt att inte tro att de var sanna. En del berättelser avslöjade tragiska livsöden i familjen. Men där fanns även mycket glädje och skratt i de allvarliga undertonerna, livet var hårt på fjället, det finns ingen anledning att hymla om det. Tänk hur det var dåförtiden när vi levde 10-15 personer i en kåta. Alla fick vara med i allas liv från början till slut. Livet och döden var ett naturligt inslag i vardagen. Min äldsta moster berättar ofta om min morfars mamma Sire Marainen, som 1916, 35 år gammal kvävdes ihjäl av en struma på fjället, långt från civilisation. Hon var gravid och hon hade alla sina barn omkring sig, min morfar var 10 år. De kunde känna barnet sparka i magen i flera timmar efter hon dött. Moster brukar krasst säga ”Vad konstigt att de inte skar upp magen och tog ut barnet?”.

 

Våren 2017 drabbades jag plötsligt av en pollenallergi och fick inte luft. Luften var
tjock och varje andetag sved. Då kom Sires berättelse till mig. Jag skrev och skrev. Sire blev för mig en riktig person för jag förstod hur det var att kvävas ihjäl och jag kände det hon känt. Det var som att hon ville berätta sin historia. Jag skrev en dikt likt en dialog mellan henne och det ofödda barnet som tröstade henne i hennes rädsla, de sista veckorna i livet. När Coronan sköljde över världen blev texten högaktuell. Jag fick stöd för att skriva den som ett manus för film. Jag ville göra en vacker film om döden, som en tröst.

 

Under hösten 2022 var jag i Peru för att visa filmer på en filmfestival. Jag fick även delta i en
workshop tillsammans med 20 andra urfolkskvinnor. Vi kände sådan samhörighet med
varandra, vi delade samma berättelse. Det var livsomvälvande och fick mig att inse många
saker. Bland annat orsaker till att saker och ting i familjen gått i arv: konsekvenser av förtryck ärvs. För första gången i mitt liv såg jag orsaken till min känsla av utanförskap: utanförskapet under det omslutande täcket av ljud, likaså utanförskapet i majoritetssamhället i stort. Jag kom hem med en styrka av att ha hittat hem: Jag är en f***ing urfolkskvinna och jag är, liksom förmödrarna och fäderna i min familj: en duktig berättare. Därför skriver jag manus.

 

Jag är inte alls tyst.