I brist på storslagen idé började jag fundera på min relation till döden.

 

Jag hade först svårt att komma på en scen på tema Döden – det enda som dök upp i mitt huvud var stora, dramatiska scener. Typ någon på sin dödsbädd som yttrar sina sista ord. Det kändes som alldeles för mycket. Men när jag började fundera på min egen relation till döden kom något upp. Sedan jag blev pappa har jag blivit rädd för att dö på ett nytt sätt. Tänk om jag lämnar min dotter utan sin pappa? Jag har sett framför mig hur jag kommer bli begraven av mina barn, men jag har också föreställt mig det som kommit att bli min största skräck: att min dotter ska dö. Som förälder oroar jag mig hela tiden för att min dotter ska skada sig. Om jag inte sätter stopp för sådana tankar är det lätt att drabbas av panik. Tänk om hon blir påkörd av en galen cyklist, överkörd av en bil eller buss?

 

Jag började tänka på bland det värsta som kan hända, att ett barn blir skjutet. Det var denna känsloresa jag blev intresserad av att skildra: hur en oro och paranoid rädsla klamrar sig fast i medvetandet och sprider panik. Och hur det är människors vardag att oroa sig över sina barn och att de ska falla offer för skjutningar. När jag väl hade grundkonceptet ville jag att scenen skulle inledas med en humoristisk ton, för att skapa kontrast till paniken som sedan uppkommer. Sen ville jag att paniken skulle glida över i uppgivenhet, över situationen och över den ständiga oron som hör föräldraskapet till.

​

Läs manus i pdf-format >>