Kanske det mest klassiska, universella och överanvända ämnet att skriva om. Det och kärlek.

Döden för mig är inte ett främmande ämne. Det är inte allt för sällan som mina berättelser leder till just döden. Jag har inte riktigt reflekterat kring detta på ett djupare plan mer än att jag gillar blod. Men att et tog mig mer eller mindre trettio minuter att skriva Maud Är Död tyder på att det är ett ämne som ligger närmare mitt hjärta än något annat. Lustigt… Att äska och skria om det som skrämmer en mest.

 

När jag var 15 år tog min pappa sitt liv. Hans död var lätt att acceptera eftersom han helt enkelt inte ville leva längre. Att frukta döden är ändå vårt starkaste livstecken. Jag menar, när man inte längre är rädd för att dö så finns ju ingen lust till livet man lever. Min största rädsla är att en dag vakna och känna att döden är en likgiltighet, ett oundvikligt öde. Nej!… Jag ska fan inte dö…

 

När jag började skapa film 2012 så skrev jag mörker, mörker verkade som ett enkelt sätt att få kontakt med publiken. Ju mörkare desto mer utrymme för fria tyglar, råhet och igenkänning. Men efter min tid på regilinjen på SKH insåg jag att humorn min hade en egen vilja. Sedan jag insåg att jag faktisk kan översätta mina sjuka tankar till något relaterbart och roligt så har jag drivits till att hitta humorn i allt jag skriver.

 

När jag dör, gammal och lycklig så vill jag att det ska skrattas. Jag vill att alla som älskat mig skämmer ut mig med historier och fåniga klipp jag bjudit på under mina dagar på denna jord. Och när jag dör vill jag ändå dö i fruktan på självaste döden och slutet av livet jag levt med fruktan för den.

​

Läs manus i pdf-format >>